Efter att ha sett och läst om eldrivna fordon var jag ganska nyfiken på att uppleva dem i praktiken. Så när tillfället kom att få prova en hel samling olika elfordon inklusive en Tesla, var jag inte sen att testa.

Bilden ovan: Elbilen Renault Twizy redo för upp till 10 mil i stadstrafik på en laddning. Foto: Public domain

Det första som slår en när man sitter i förarsätet och ger lite gas i en elbil är att det är helt tyst. Sedan förvånas man över den kraftiga motorbromsen som inträder när man släpper gasen helt. Det är lite som att ha gas och broms i samma pedal. Resten är som att köra vilken automatväxlad bil som helst. Inget dramatiskt alls. Nästan lite tråkigt.

Extra tråkigt var det att köra en småbil som Nissan Leaf. Inte ens Renaults utseendemässigt spännande Twizy gav något som kunde tillfredsställa mitt motorintresse. Det kändes mer som en ganska opraktisk liten enmansbil utan någon som helst körglädje, bara ett uppseendeväckande utseende. Batteriet, som bara kan hyras, var dessutom så litet att jag inte hade kunnat åka till affären och komma hem igen utan att behöva stanna och ladda någonstans på vägen. Nä, om inte Tesla funnits på plats den dagen hade nog mitt intresse för eldrift dött där och då.

Det var Ludicrous mode som avgjorde

Till skillnad från de andra bilarna som kunde provköras visade sig snabbt Tesla vara mer som en riktig bil med egenskaper som tilltalar bilintresserade. Och då menar jag inte utseendet.

Jag behövde inte köra långt för att inse att det går att göra en eldriven bil som både är rolig att köra och som kommunicerar med föraren på ett bra sätt. När jag testade det som kallas för ludicrous mode insåg jag även att ett eldrivet fordon kan tillföra fördelar som inte är möjliga med traditionella motorfordon.

Ludicrous mode är ett sätt att tillfälligt överbelasta batterier och elmotorer för att få ut extra effekt, ungefär som att sätta turbo eller kompressormata en traditionell motor, fast utan de nackdelar som mekanisk överladdning innebär.

Nu undrar du kanske vad jag är för en gasglad typ som bara vill ha så stark motor som möjligt, och om det är det som är motorintresset?

Vad är egentligen motorintresse?

Svaret är att motorstyrka är en del av det, men långt ifrån allt. En stark motor ger ett fordon sportigare egenskaper, men utan allt det andra blir det ungefär lika kul som att åka tunnelbana.

Så vad är då det där andra? Jag tror det har att göra med signaler, att bli ett med ett fordon och på något sätt få till ett samarbete mellan människa och maskin som gör att man kan utvecklas som förare. Det handlar både om känsla, teknik och precision.

Motorintresse är inte lätt att definiera och kan både bestå i att man finner ett nöje i att köra bil eller motorcykel och/eller att följa någon motorsport, men det kan också handla om ett mer tekniskt intresse av allt som har med motorer och fordon att göra.

Min första tanke efter dessa erfarenheter var att försöka bygga något eget eldrivet fordon avsett för att köra på bana, som en Lotus Super Seven med en elmotor på varje hjul.

Det visade sig dock bli ett ganska dyrt experiment som knappast skulle bli speciellt användbart – en banbil som måste fraktas på släp, men som knappast skulle kunna kvala in i några tävlingar i Sverige. Men nyfikenheten var väckt och någonting eldrivet som kan tilltala även ett petrolhead skulle bli av. Frågan var bara vad?