Första riktiga provturen och det här med att köra tyst

En dag rasslade det till av ett lite större brev i brevlådan. Det var registreringsskylten till Zeron som äntligen kommit. Dags för provkörning!

Det var en ganska kall dag i början av april och vägarna kantas fortfarande av lösgrus, så med skylten på plats startade jag i eko-läge och gav mig iväg.

Avsaknad av koppling och växelspak är det första som skiljer stort. Men också något jag vande mig vid ganska snabbt. Visst trevas det en del efter kopplingen när man stannar vid rödljuset, men ganska snart infinner sig en förvåning över hur skönt det är att slippa kopplingen.

Körmässigt visade sig Zeron snabbt vara riktigt rolig att köra och oväntad snabb i kurvkombinationer. Den är lätt, stabil och snabbsvängd med låg tyngdpunkt och man förleds lätt att tro att det är en mindre hoj än vad det faktiskt är. Tills man vrider på gasen.

En stor aha-upplevelse

Nästa stora aha-upplevelse är det otroliga draget från elmotorn som är lika stark oavsett varvtal och fart. Det är som att köra på ettans växel hela tiden! Men det blir aldrig ryckigt eller svårkört. Tvärt om!

Gashantaget är otroligt finkänsligt och kan manövreras steglöst för allt från silkeslena korrigeringar till att bli en kraftig stålhandske som man får klämma åt rejält för att hålla sig kvar i.

Tystnad något relativt

Ytterligare en aha-upplevelse är det här med ljudet. Tystnaden visar sig nämligen vara något relativt.

Zeros elmotorcyklar må vara tysta när de står stilla och körs sakta, men de är inte alls tysta när de kommer upp i lite fart. Det finns både ett hest väsande turboliknande ljud från elmotor och transmission som varierar i tonhöjd och volym med hastighet och gaspådrag. Det går till och med att reglera hastigheten bara genom att använda sig av motorljudet.

Precis som med en vanlig motorcykel med förbränningsmotor finns det en hastighet där fartvindens ljud överröstar motorljudet, men i Zeros fall hörs motorljudet åtminstone upp till 100 km/h.

Tystnaden dränks i allt buller i city

Kylan och vägarnas rester efter vintern gör dock att jag styr kosan mot centrum för att se hur andra trafikanter och fotgängare reagerar på den tysta gången.

Min första erfarenhet i centrum blev dock mer av en intern aha-upplevelse. Vårt ekipage passerade som regel helt obemärkt av andra trafikanter och fotgängare, ungefär som om det var vilken motorcykel som helst ute på tidig vårtur.

Men som förare hör jag desto mer. Eftersom hojen är så tyst hörs mycket mer av omgivningsljuden och jag förvånas över hur mycket det faktiskt bullrar i city.

Inte konstigt att merparten av fotgängarna går omkring med hörlurar i öronen:

Ljud från gatumiljö, av Daniel Simon, CC SA 3.0.

Slutsats: Att färdas tyst eller inte har ringa betydelse i bullriga miljöer. Du hörs ändå knappast om du inte bullrar mer än omgivningen.

Farligare att vara tyst bland de tysta

Det visade sig dock finnas andra tillfällen där tyst färd kan bli ett problem, oftast där omgivningen inte förväntar sig tysta fordon som till exempelvis på parkeringsplatser, gågator och framförallt på landsbygden där man måste vara extra försiktig när man närmar sig cyklister och hästekipage bakifrån.

Men det finns bot för detta också. På vänster sida av styret, under blinkersreglaget, har Zero monterat en speciell knapp som kanske inte kan väcka de döda, men väl uppmärksamma såväl ryttare som fotgängare och cyklister om att här kommer en fara farande…

Slutsats: ”Loud pipes may save some lives”, men det betyder ju inte att det måste låta högt hela tiden.