Vad har jag gett mig in på? Det slirar och far i sidled, styrningen funkar ju knappt och nu försvinner de andra bakom kröken. Och vi som bara kommit in på den första av en oändlig räcka med grusvägar. Hur ska det här gå?

Bild ovan: Dalarnas pärlor – 50 mil grusväg på två dagar. Bildkälla: skärmdump från film av actionkamera monterad på en Zero DSR ZF14.4 CT Black Forest Edition.

Mina ringa erfarenheter av gruskörning formades tidigt, närmare bestämt tre dagar efter A-körkortet med 125:an när jag brände av grusvägen i allt för hög fart och landade i en betesmark med brutet ben efter att ha mejat ner stängslet.

Nästa erfarenhet kom strax efter B-körkortet med farsans nya bil. Ett äventyr som slutade i en stor sten och lärde mig vad en retursladd är.

Sedan dess har grusvägar varit något jag undvikit både på två och fyra hjul. Så vad gör jag egentligen här, på en grusad skogsväg över 50 mil hemifrån?

50 mil grusväg på två dagar. Det är Dalarnas pärlor med mctouring.se och Hans Rönnegård på Ronnegard Adventure AB. Bildkälla: Våra två dagars rutter i Siljansbygden och i Dalabergslagen visad i Google Earth.

50 mil grusväg på två dagar. Det är Dalarnas pärlor med mctouring.se och Hans Rönnegård på Ronnegard Adventure AB. Bildkälla: Våra två dagars rutter i Siljansbygden och i Dalabergslagen visad i Google Earth. Klicka för att förstora bilderna.

Inte nog med att jag själv är grön på detta. Jag sitter på en elmotorcykel där räckvidden inte är tillräcklig för att klara hela dagsetappen. Bakom mig kämpar dessutom sonen med att bemästra en allt för sportbetonad hoj med slitna gatdäck och han har ännu mindre gruserfarenhet än vad jag har. Vad har vi gett oss in på?

Fegar i kurvor och gasar på rakor

Våra trevande försök att ta oss igenom lösgruset i kurvorna kompenserar vi med att gasa rejält på raksträckorna och på så sätt försöka hålla jämna steg med resten av gruppen som består av 15-talet vana grusåkare och två guider – en som föråkare och en som efterföljare.

En tröst om vi ändå hamnar för långt efter är att det följer ytterligare en grupp 10 minuter bakom oss, så det finns en andra chans.

Vi har medvetet lagt oss i den bakre delen av gruppen för att kunna studera de andra och lära oss förfarandet med cornerman enligt den danska modellen. Cornerman är alltså ett sätt att placera ut vägvisare i rullande turordning.

Dalarnas pärlor grupp 2 kommer in för kafferast. Foto: Petter Hammarbäck

Dalarnas pärlor grupp 2 kommer in för kafferast. Foto: Petter Hammarbäck

På Dalarnas pärlor grustouring 2018

Redan på presentationen och genomgången i går kväll gav vår guide och värd, Hans Rönnegård på mctouring.se/Ronnegard Adventure AB, en mängd goda tips och råd, bland annat att studera framförvarande för att se hur det går till att vara cornerman.

Eventet är egentligen så mycket mer än grusåka. Vi samlades redan på sena eftermiddagen dagen innan och bjöds på inkvartering och en grillafton i en fantastisk B&B-miljö där husfrun Gun Rönnegård förgyllde tillvaron ytterligare genom att ta hand om oss på bästa möjliga sätt, trots att hennes prunkande trädgård och gårdsplan var fylld av motorcyklar av alla de slag.

”Tack gode Gun för all mat och omsorg!”

Så efter en rejäl frukost a la lyxigare hotellfrukost och en uppmaning att ta med ett par mackor och en termos varmt vatten stod vi uppradade redo för avfärd. Och när klockan slog 9 lät vår Ciceron lätta på kopplingen och så rullade första gruppen iväg mot Siljansbygdens grusvägar, forvägar och skogsbilvägar och en hel del spännande delmål däromkring.


Första gruppen ger sig iväg på dagens 26-milatur.

GPS-kartor hade skickats ut tidigare, men med professionell guidning var det bara att följa med och njuta av färden, eller som mottot för MC-touring lyder:

“Så länge resan pågår är målet nått!”

Vid kaffepausen hade vi lärt oss bemästra grusvägarna lite bättre genom att studera framförvarande och våga hålla farten uppe även när det var tjockt med lösgrus.

Kafferast med många goda råd från medåkare. Foto: Petter Hammarbäck

Dags för kafferast med många goda råd från guider och medåkare. Foto: Petter Hammarbäck

 

Båda grupperna samlade på fikarast. Foto: Petter Hammarbäck

Båda grupperna samlade på fikarast och här diskuteras hur olika grusvägars underlag kan vara. Foto: Petter Hammarbäck

En Zero som gjord för bus på grus

Under fikat fick sonen och jag tips om och hade även sett hur flera andra stod upp och körde när det svårade till sig och underlaget blev lösare.

Efter att ha praktiserat detta ett tag insåg även vi att det underlättade styrförmågan när man förde fram vikten över framhjulet, även när man lät bakhjulet sladda. Men här uppenbarade sig en stor skillnad mellan Zeron och enstånkan.

Enstånkan med gatdäck riste och skakade när varvet sjönk och blev orolig på högre varv, men att ständigt växla upp och ner för att hålla varvet rätt är inte så lätt när man ska stå upp och klämma fast sig med knäna och allra helst hänga framåt över styret.

Zerons direktdrift och mjuka gashantering var i detta sammanhang en otroligt stor hjälp som jag inte riktigt insåg förrän vi bytte hoj. Däremot visade sig de olika däcken inte alls ha så stora skillnader som förväntat. När det spinner sprutar gruset lika bra oavsett däckets mönstertyp. Och i lösgrus styr det lika dåligt oavsett om det har nabbar eller ej.

Med lite lägre ringtryck visade det sig gå fint att köra på grus även med slitna 17-tums gatdäck även om gruset till slut lyckades nöta sig igenom den mjuka gummiblandningen. Men det var först på hemvägen som pyspunkan visade sig, så det är en annan historia.

Hårt slit för batteriet

Den orutinerade körstilen där vi fick hämta tillbaka långsam kurvtagning genom att gasa ikapp på raksträckorna började dock synas på Zerons batterimätare redan innan lunch. Och det är klart, 13 mils kappkörning på grus tog ut sin rätt, så när vi nådde lunchstället var det nog Zeron som var mest hungrig.

Bensinhojarna fick tankas på vanlig mack under lunchstoppen. Foto: Petter Hammarbäck

Bensinhojarna fick tankas på vanlig mack under lunchstoppen. Foto: Petter Hammarbäck

Som tur var väntade en stärkande buffé med något gott för oss alla, så medan vi smörjde kråset med kniv och gaffel bjöds Zeron på näring via kökets trefasuttag och sög hungrigt i sig en halv tank på 7 kWh under en dryg timmes rast genom att använda Charge Tanken och den inbyggda ombordladdaren parallellt över varsin fas. En middag som DSR:en stod sig väl på resten av dagen och hela vägen hem till Rönnegårds gård där nya laddmöjligheter erbjöds.

Orebagar'ns restaurangkök i Furudal bjuder på Zero-lunch via bakmaskinens trefasuttag i köket. Foto: Petter Hammarbäck

Orebagar’ns restaurangkök i Furudal bjuder på Zero-lunch via bakmaskinens eluttag i köket. Foto: Petter Hammarbäck

Min iver att snabbladda även på kvällen visade sig dock vara mindre lämplig då även ugnarna i köket gick för högvarv och bastuaggregatet startats. Så efter några säkringsbyten fick vi både varm mat och bastubad medan Zeron fick nöja sig med den långsammare övernattenladdning som den inbyggda laddaren erbjuder. Men det räckte gott och väl för att starta nästa dag med full tank.

28 mil till med nya kunskaper och erfarenheter

Fikarast utmed Dalarnas pärlor under dag 2. Foto: Petter Hammarbäck

Fikarast utmed Dalarnas pärlor under dag 2. Foto: Petter Hammarbäck

Dag två bjöd på ännu fler spännande äventyr och grusvägar med varierande underlag i ett sagolikt vackert Dalarna där de allra första höstlöven sakta singlade ner i draget från alla motorcyklar, men nu med en förare som lärt sig lite mer och vågade köra lite fortare i kurvorna och inte längre behövde ta raksträckorna i full fart för att hinna ikapp de andra.

Den andra dagen var därför om möjligt ännu roligare och då räckte även batteriet betydligt längre, men fylldes ändå på under lunchen för att klara hela dagsturen på närmare 28 mil. Värre var det då för enstånkan som fick nobben av en stängd bensinpump och fick försöka klara sig hem på ångorna i tanken.

Lunchladdning med 5 kW vid Fänforsens restaurang i Björbo. Foto: Petter Hammarbäck

Lunchmatning med 5 kW bakom köket till Fänforsens restaurang i Björbo. Foto: Petter Hammarbäck

Stort tack till Hans Rönnegård med besättning för en fantastisk helg och en guidning som verkligen tog oss till nya nivåer med upplevelser som vi inte skulle kunna komma i närheten av utan deras gedigna erfarenhet och fantastiska lokalkännedom!

Ett smakprov

Här är lite smakprov från Dalarnas pärlor runt Siljansbygden och i Dalabergslagen:

Nyfiken på Dalarnas pärlor? Det är en upplevelse jag varmt kan rekommendera. Det finns även liknande turer på asfalt och längre turer inom och utom Sveriges gränser. Du hittar mer om grustouringen här:

Dalarnas Pärlor Grustouring 2018

och dras övriga event på mctouring.se.